På senaste så har Tuva vart trotsigare än trotsigast. Dels tror jag att det beror på att allt blivit knas med hennes rutiner sen vi gick på julledighet den 23:e dec och fram tills NU. Sen kan det även bero lite på att hon under de 5 dagar vi var uppe i Norrland över jul fick 100% uppmärksamhet alla hennes vakna timmar och hon då hann vänja sig vid det och tycker sig vilja ha samma dos när hon är hemma också. ;-)
Det är ju just när hon är trött och inte får så mycket uppmärksamhet som det spårar ur. Dessutom behöver hon aktiveras. Att vara hemma en hel dag gör henne (och mig) rastlös. Att åka in och gå på stan med henne vet jag inte om det skulle funka nu? Oftast så krälar hon på golvet eller springer tokvilt omkring efter 10 min. Visst, små ärenden kan man ju göra men att gå några timmar på stan som man kunde göra när hon var mindre skulle ju inte funka. Eller man tappar ju hela poängen när man svettig måste jaga Tuva tvärsöver, eller försöka få henne att stå upp på spaghettiben…
Men det kan jag ändå förstå. Den 2,5-åring som tycker att det är kul att gå i affärer och kika på kläder med sin mamma måste vara en ovanligt lugnt och snällt barn. Tuva gillar ju inte heller direkt att åka vagnen på det viset, då ska man vara på väg någonstans dit hon tycker att det är roligt.
Nej, det får väl helt enkelt bli fokus på Tuva-aktiviteter snarare än mamma-aktiviteter nu när man är hemma med Tuva. Jag får ju så dåligt samvete också när hon trotsar och jag blir arg för något som bara är för min skull.
Egentligen är det ju bara saker som att gå på stan som inte funkar (om det inte är för kortare stunder då, att äta lunch och kika i någon butik funkar ju).
Fika-dejter hemma hos folk, aktiviteter osv funkar ju fint. :-) Bortsett från när vi ska klä på oss, då är det kanske 1 av 100 som går bra. Oavsett vad vi tänkt göra. Då vill hon INTE.
Som man kan längta till sommaren då…
Ärsch, långt flum-inlägg.
Men har ni tips på hur man hanterar trots så mottages det tacksamt. Ska man ignorera? Bli svin förbannad? Prata om saken?
Nu ska det åtminståne bli lite ordning på sovtiderna så kommer det nog vara en gladare Tuva sen. Sömn 1 timme någon gång mellan 11-13 beroende på när hon vaknar på morgonen och sen nattning vid 19.
Att gå och kika i affärer får jag göra på min ”egentid” som det så fint heter. ;-)
Nu ska jag väcka lilla argbiggan ♥. Håll tummarna för att hon vaknar på rätt sida. ;-)
(Så när jag skriver såna här inlägg så vill jag även tillägga att hon är världens underbaraste unge och jag skulle inte vilja byta henne mot något.)
2-3 år kan kallas frontalkrockarnas tid. Det ”snälla” barnet blir som förbytt, man känner inte igen det. Studier har visat att det uppstår små konflikter mellan barn och föräldrar var tredje minut och större konflikter uppstår tre-fyra gånger i timmen.
Att barnet prövar sin vilja och övar sig på att uttrycka den är nödvändigt för att hon ska utvecklas och mogna. Men det kan vara väldigt arbetsamt att vara förälder till en 2-3-åring.
Bara lite tips från där jag brukar gå in o läsa o peppa mig själv……… ;)
”Kan själv” brukar vara ledord. Borsta tänder, klä på och av, äta själv, öppna dörren själv. Om någon annan öppnar dörren eller jäktar på barnet kan det bli kris. Barnet behöver få tid på sig – vilket man ju inte alltid har som förälder.
2-3-åringen kan vara självsäker och kaxig, men behöver också få vara liten och behövande. Humöret kan svänga snabbt. Sömnstörningar är vanliga. Barnet behöver ofta sova i föräldrarnas sängar igen.
Kroppen och rörelserna har utvecklats. Barnet lär sig springa, hoppa jämfota, stå på ett ben, gå på tå, gå baklänges, gå i trappor med ett ben på varje steg. Mycket aktivitet och livslust.
Kring 3 år brukar barnet gå in i en lugnare period, bli mindre provocerande, mindre trotsande.
Tröst för föräldrar till jobbiga 2-3-åringar
Att barnet blir avigt och trotsigt är helt normalt och nödvändigt för utvecklingen.
Det är också helt normalt att man som förälder ibland (eller ofta!) känner sig misslyckad, inte vet hur man ska vara mot barnet eller att man får dåligt samvete för att man blir arg eller är inkonsekvent.
Det är inte farligt att bli arg och visa det. Det hämmar inte barnet. Barnet behöver motstånd för att utvecklas. Vi kan och behöver inte vara konsekventa under den här perioden.
YEY! TACK! Precis vad jag behövde. :-D
Tycker inte att det på nåt sätt låter som att du tycker att det är TUVA som är jobbig….utan det är ju trots-tuvisen du gärna skulle vara utan. Och att du inte skulle byta ut henne mot nåt i hela vida världen det vet nog varendaste liten bloggläsare:) Tuva kunde inte ha en bättre mamma….och för mig framstår du som en mor med en ängels tålamod (jämnför med mig) och med en massa energi och lust att göra saker MED din lilla tjej. Jag längtar ju mest efter att göra saker själv….hmm….nu fick jag alldleles dåligt samvete….haha….det var ju inte det som vargrejen.
men dejt snart…eller så snart alla baskilusker försvunnit iaf:)
Ja du mot trots och grejer finns inga bra svar. Håller med ovanstående att ni verkar göra massor MED Tuva!
Nåt som funka härhemma och även med vissa barn på förskolan är att om det är jättejobbigt med påklädning, strunta i det…
Låter konstigt men det funkar! Nu har vialdrig såna diskussioner.
Första dan till förskolan åkte W i kallingar och tröja ;-)
När det blev vinter klädde jag honom ofta i bilen…. När han märkte att det blev kallt.!!!!
Du (ni) verkar ha en underbar tjej!
KRAM
Jo, vi har ju oftast gjort en liten mini variant på det, tex struntat i mössa och vantar iallafall, för när man kommer utanför dörren så hör man ”jag fryyyyyyyser!”. :-)
Annars funkar det om jag berättar prinsesshistorier (helst nya varje gång, och de måste vara spännande också. ;-)) men helst vill man ju att det bara ska FUNKA.
Men tack för tipsen! :-)
Precis sådär är min tjej nu. Helt hopplös till och från tills man tror att man ska bli galen för att sedan tvärvända och vara världens mysigaste. Bara ca ett år kvar av detta, hehe!
Kram
Ha ha ha så här är dom Sara !!! Bara ”Gilla Läget” !!!! Du är väl van vid trotsiga barn !!!!