Nu när vi kom hem efter en nästan heldag på stan (12-16) så tänkte jag så här:
”Tänk när man var utan barn, då kunde man bara komma hem och slänga sig på soffan och vila en stund utan att någon störde. Man kunde gör PRECIS vad man ville”
Och så kom det några tankar om vad skönt det skulle vara att vara själv ett litet, litet tag. SEN slog det mig att om inte Tuva hade vart här nu så hade jag saknat henne som tusan. Så jag VILL ju att hon ska vara här.
Det är ju lite som när jag var i Barcelona i somras. ÅH så jag längtat efter att komma iväg och bara få vara jag ett tag. Och sova flera nätter i rad! Men sen när jag väl var i Barcelona så var det ju lite svårt att njuta fullt ut (även fast resan var toppen) eftersom man konstant längtade efter sin lilla älskling och var orolig för att något skulle hända när jag var så långt bort.
Så jag har nu konstaterat att jag längtar hemskt mycket ibland efter något som jag inte ens egentligen vill ha.
Dagens i-landsproblem? ;-)
Jag kan känna precis samma sak. Tänk om man inte hade haft barn..jag hade varit ute och rest, kanske jobbat utomlands. Flyttat till England. MEN jag skulle aldrig vilja byta det jag har! Gud så tråkigt att vara utan kottar!