>Förlossningsberättelsen 9 månader senare

Efter att ha läst några förlossningsberättelser i lite olika bloggar nyligen så kom jag på att jag sldrig skrivit någon själv. Anledningen var ju att själva förlossningen inte var så dramatisk när det var planerat kejsarsnitt, men det var ju ändå våran lilla stjärnas förlossning och jag vill ju inte riskera att glömma bort den. Så någonstans vill jag ju skriva upp den, och då kan jag ju lika gärna göra det här.

Så (för min egna skull) här kommer Tuvisens förlossningsberättelse:

Först lite förhandsinfo:

14 april 2008 hade vi besök hos mvc och helt plötsligt var de inte riktigt lika säkra på att bebisen låg med huvudet nedåt som de tidigare vart (gången innan hade jag inte min vanliga bm och hon satt ett frågetecken efter sin anteckning och då blev min vanliga osäker). Så de bokade in mig på bedömningsmottagningen dagen efter.

15 april 2008 fick jag spendera hela dagen på Akademiska, först var det till att ligga med sån här sammandragningsmätningsapparat i tusen år, sen blev det ultraljud och Tuva satt visst upp i magen. Tok-unge redan då. Så då fick jag springa ner på förlossningen och de tryckte HÅRT på Tuva (dvs min mage = att det gjorde ONT!) många gånger för hon skulle vända på sig. De trodde att det var på gång en vändning men icke, lillan hade bara vickat lite på överkroppen. Jag tyckte att de kunde testa ett par gånger till, men det gick ändå inte. Så då fick jag ta ställning till om jag ville "testa föda" eller om jag ville ha kejsarsnitt. Efter en röntgen samma dag så kom de fram till att jag skulle kunna "testa föda" om jag ville. Men jag tyckte att det lät läskigt att "testa föda" så jag tyckte att vi skulle boka in kejsarsnitt.

25 april 2008 var vi upp och skrev in oss. Träffade läkare, barnmorska och sköterska som skulle vara med vid snittet och en massa sånt.

28 april 2008 klockan 07.00 skulle vi infinna oss på familje-bb. Väl där möter vi våran barnmorska som säger att hon inte hinner bara med utan Rut skulle vara med istället så pekar hon på en tant längre ner i korridoren. Så vi gick in på vårat rum och packar in våra saker och väntar på Rut. Efter ett litet tag stormar en annan barnmorska in på rummet, för Rut hade visst inte heller tid. Den nya barnmorskan är stressad, och skickar iväg oss till förlossningen för att kolla så att Tuva låg kvar som hon gjorde och inte skulle råkat vänt sig. Efter att barnmorskorna på förlossningen äntligen kunde se att det var ett huvud som låg upp och en rumpa som låg neråt (det var visst knepigt) så skickades vi upp på bb igen.

Nu låg det operationsskjorta och strumpor på sängen, men jag visste ju inte hur jag skulle klä mig. Fick jag ha något under och åt vilket håll skulle skjortan sitta? Efter ett tag stormar barnmorskan in igen och nu är vi sena! Oj oj oj. Barnmorskan berättar också att hon INTE kan vara med under eftervården eftersom det är ett till kejsarsnitt inplanerat efter oss. Och det var ju SÅ dumt att vi var först eftersom det var vårat första barn (ehh… Inte direkt så att vi fått välja eller?). Vi vill ju jätte gärna att vi ska ha en barnmorska som kan vårda oss tillsammans efter snittet, jag ville ju inte ligga själv på ett uppvak och Simon var ju lite nervös för att ta hand om bebisen själv de första timmarna.

Så barnmorskan ringer till förlossningen och kollar om någon kan komma loss därifrån. När vi är på väg till operation (jag liggandes i sängen) så får vi reda på att det kommer en annan barnmorska till snittet, men hon som är med oss ska köra oss ner.

När vi kommer ner så då jäklar är det bråttom. Personalen skäller lite på varandra för att vi var sena och sen går allt med en jäääääkla fart. Simon kastas in i ett rum för att byta om, och mig kör de iväg med och börjar förbereda för operation. Jag flyttas över till en brits och en massa människor är runt omkring och sätter fast saker på kroppen, tar blodtryck och grejer. Snurrigt och oroligt för min del. Vart tog Simon vägen?

Simon blev ju dumpad i ett omklädningsrum och när han kommer ut är alla borta. Han är ensam i en lång korridor, så han springer fram och tillbaka och hittar till slut en sköterska och berättar att han är en pappa som ska vara med om ett kejsarsnitt och sköterskan pekar åt ett håll så Simon går dit. Efter ett tag så slits en dörr upp och en sköterska ropar på Simon "Är det du som är den förlorade fadern?" och äntligen kom Simon på plats.

Då låg jag redan redo på operationsbordet med allt på mig.

Jag började må väldigt dåligt av själva narkosen, jag blev jätte yr, mådde otroligt illa och spydde fast jag inte hade något att spy eftersom jag hade fastat. Då började Simon som redan var jätte nervös över hur det skulle gå för honom på operationen må dåligt och fick lägga sig på golvet för att inte svimma. De kunde inte sluta förberedelserna pågrund av att jag mådde dåligt heller så jag var tvungen att försöka fokusera ändå på bomullstussen med kallt vatten de drog över magen. "Där kändes det, där kändes det kallt också, nej det känns inte där" i en väldans fart. Bråttom, bråttom! Och någonstans i den vevan stack barnmorskan från förlossningen fram huvudet och hälsade, så det var enda gången jag såg henne och det minns jag inte ens.

Jag fick sen x antal sprutor för att få upp blodtrycket igen, och efter ett tag så mådde jag bättre. Simon låg dock kvar på golvet… Jag kunde skämta lite med operationspersonalen och jag berättade att jag var så nöjd över att jag inte fått bristningar, men då säger narkosläkaren att hon fick bristningar två vekor efter förlossningen! Så det dröjde ett tag innan jag kunde glädjas över min bristningsfria mage. Haha!

"Nu har de satt igång" säger narkosläkaren helt plötsligt (hon satt vid mitt huvud) och i mitt huvud for det "Shit! Snart kommer ju bebisen. VÅRAN bebis! AH!". De höll på och grejade ett tag och jag råkade titta upp i den stora lampan ovanför, och där speglades det vad som hände på andra sidan skynket "HJÄLP"  tänkte jag och tittade åt sidan där det var en hel rad med spegeldörrar. "HJÄLP!" en gång till och efter det så vågade jag inte titta åt något håll. Inte vågade jag säga till heller eftersom jag inte kände för att hålla på och vara jobbig då.

Klockan 08.52 hör jag ett argt skrik och då är det Tuva som tar sina första andetag (eller andetag och andetag, skriket kom innan hon lämnat magen!) och det var så härligt att höra! Bland de få sakerna som jag visste kunde vara svåra med kejsarsnitt var att få barnet att andas när det kommer ut. Men det gick ju galant! När Simon hör skriket så far han upp från golvet och yrseln är som bortblåst. De visar upp underverket för mig en snabbis sen bär det av ut för att titta så att hon mår ok. Jag frågar personalen som är kvar om det var en tjej, men det hade de inte hunnit kolla innan de sprang iväg.

Efter ett tag kommer de tillbaka med Tuva och lägger henne på min hals (skynket gick ju vid brösten). Tuva vänder bort huvudet så jag fick bara se bakhuvudet på henne och så börjar hon suga på tummen så att det smaskar i hela rummet! Sötnosen min.

Det tog ju ett litet tag att sy ihop mig igen, de skulle ju tydligen igenom en massa lager och muskler innan de kom fram och sen ska allt tillbaka. Livmodern DRAR de på plats, det kändes som att du har ett tjockt gummiband fäst mitt i dig och någon drar i det allt de kan och släpper. Skit skumt och obehagligt, men det gjorde inte ont så klart.

När jag undrar vart barnmorskan är för att få veta om vi kan vårdas tillsammans efteråt så var hon tydligen iväg och pratade i telefon. Och sedan gick hon direkt vidare till förlossningen igen så inte blev det någon eftervård tillsammans för våran del. Bråttom, bråttom var det att få iväg mig till uppvaket och jag fick vinka hejdå till Tuva och Simon i farten. Sen fick jag ligga på uppvaket (hur kul är det att ligga vaken där?) bland en massa nedsövda. Narkosen gick ur kroppen snabbare än de trodde, men så var läkaren så seg på att komma dit och skriva ut mig så först efter tre timmar kan jag komma upp och träffa mina älsklingar!

De vart de tre mest ensamma timmarna i mitt liv. Här har jag nyss fått barn, är van att känna henne i mig hela tiden. Vill prata om det med hela världen och så ska jag ligga och stirra in i en vägg i tre timmar? När jag kommer upp till bb så ligger Tuva på sin pappas bröst under hans munkjacka hud mot hud. Så härligt att se dem igen! Simon hade inte fått veta varför det dröjt så han hade ju blivit jätte orolig, och att bli lämnad själv med en nyfödd bebis var han ju inte rikrigt beredd på heller.

Så, 28 april 2008 klockan 08.52 kom en liten Tuva som vägde 3400 g och var 52 cm lång 10 dagar före beräknat datum.

Sen ska jag inte gå in på hur jobbigt det var med rehabiliteringen (det hade jag verkligen inte förstått innan!) och hur lite hjälp man fick på bb, som första gångs förälder så vet man ju inget och behöver hjälp. Vi fick ingen. Men, ja, jag skulle ju inte gå in på det.

Är det någon som orkat läsa ända hit? Ni borde få ett pris eller något, hehe! Men ska jag göra en förlossningsberättelse, då jäklar ska den göras ordentligt.

Ps. Jag har faktiskt bilder från själva snittet, till och med på "andra sidan skynket" och precis när de lyfter ut Tuva med rumpan före. En sköterska frågade Simon om hon skulle knäppa lite eftersom han låg på golvet och det syntes ju inte så mycket därifrån. Men jag tror nog inte att de bör visas upp här utan en "känsliga tittare varnas" skylt. Haha! Men jag är glad över att ha dem.