>
Varför kan det inte vara så enkelt att om man är så snäll som det bara går mot sitt barn så blir också barnet så snällt som det bara går? Och inte blir en bortskämd snorunge. 
Varför ska man behöva uppfostra och bli arg, bara för att man måste?
När man helst av allt bara vill vara glad och pussas och kramas?
Hur kan det komma sig att jag fått världens bångstyrigaste, envisaste, argaste och mest medvetna ungen av alla jag vet?
Men, hon är ju heeeeeelt underbar mitt lilla hjärta och det är bara på nätterna som jag önskar att jag skulle kunna byta ut henne. Och hon kommer att gå långt, med den viljan, självständigheten och "duktigheten".
Hon är grym min lilla prinsessa. Men det är ju drygt att man måste bli arg på henne.
Värst vad jag har många funderingar nuförtiden förresten. Hihi!
Nu: MAAAAAAT!