>
Jag och Simon har tänkt att vi ska sluta svära eftersom Tuvisen ju snappar upp ALLT. Simon tappade något i köket och skrek ett könsord, och Tuva som sitter inne i badet säger direkt "Ba**e". Inte bra, inte bra! Men eftersom hon ännu inte kan läsa (tror jag åtminståne, hon läser ju sina favorit böcker ordagrannt helt själv!) så unnar jag mig att skriva svordommar i rubriken.
Trots att jag mår sämre än sämst idag så är jag så glad. Så glad över huset vi köpt i Funbo där mina föräldrar och storasyster bor (Tuvisen kommer att ha nära till kusinerna Hult/Willén!). En enorm trygghetskänsla har slagit ro i min kropp.
Efter allt som hänt, och allt som jag råkat ut för sen Tuva kom, så känns det så himla underbart skönt att bo nära sina nära! Det har ju vart 220 volt stötar med 3:e gradens brännskor som följd, det har vart blodbad och ambulansfärder, det har vart inflammerade visdomständer som ryckts ut (=ett helvete, speciellt när man har en ammande 2-månaders bebis hemma!), det har vart kolik och panik, magsjuka x flera, migrän-attacker till leda (pga av sömnbrist pga av Tuvis som inte sover), sjukdommar och jag har 100 mer saker att radda upp känns det som.
Ok om man är själv, och har bara sig själv att ta hand om. Men när man är ensam hemma (pappan jobbar ju i Enköping, och samåker dessutom dit så det är ju liksom inte så att "det bara är att åka hem") med en liten så blir det kämpigt om det händer något. Och vart ska 1,5 åringen ta vägen när mamman måste åka ambulans? Eller hur ska 2 månaders babyn kunna ammas/hållas nöjd när mamman inte kan äta, dricka eller sova på grund av en bortopererad visdomstand?
Därför känns det som en otrolig trygghet när man har de närmaste närmast. Och självklart hade det funkat lika bra att bo nära Simons familj och de bodde i Uppsala. De är ju också de "närmaste". 
Simon var ju inne på att vi skulle bo så att det var kortare för honom att pendla, tex i Ramstalund. Men då skulle vi ju inte ha nära till någon. Och faktiskt så kommer det bara att ta 8 minuter extra för Simon att pendla jämfört med vad han har nu. Vi har tagit tid. Så vi gjorde en kompromiss, om jag får bo i Funbo så får Simon 8 minuters massage varje dag. Haha!
Men det är inte bara det jag är glad över. Jag är glad över att jag har fina vänner som kommer över och roar mig när jag leker "ensam mamma". Kanske kan sånt bli lite svårare när vi flyttar ut från stan, men samtidigt så är det 10 min med bil vi snackar om. Så det är inga långa vägar inte.
Tack för turen på stan igår Carro, och tack för kvällen Erika. 
Men satan i gatan vad det värker i mitt huvud nu. Kan man ta trycket i huvudet? Hur mycket tryck pallar huvudet för?
Och shit, Tuvisen som jag trodde var på väg att vakna för 30 min sen verkar ha somnat om (ibland vill hon ju ligga och dra sig i sängen innan hon går upp), jag hör nämligen snarkningar… Men, men, så lite som hon sovit i helgen så behöver hon sömn!
Ciao!