Ett långt inlägg om barn som inte sover

För ett bra tag sedan såg jag en brittisk dokumentär om barn som inte sover. Just ett fall av de som de visade har fastnat i min hjärna.

Det var en liten tjej, ca 3 år som hade börjat sova dåligt efter att de flyttat så när de sökte hjälp så hade hon sovit riktigt dåligt i ett par månader och föräldrarna var helt förstörda (klenisar måste de vara, vi har ju kämpat i 2,5 år nu!). Och på grund av att lilla tjejen sov så dåligt så hade hon börjat gå i sömnen på nätterna. Tydligen kan det bli så av sömnbrist.

De kämpade och kämpade med att få henne att somna på kvällarna. Läste en saga och sen gick de ut ur rummet släckte lampan och sa ”nu ska du sova”. Och det ville så klart inte den lilla tjejen. Hon ville ju att mamma skulle stanna där med henne och inte att hon skulle bli lämnad själv i sitt rum. Så det vart ju ett himla liv! Efter x antal turer fram och tillbaka till rummet för att lägga ett skrikande barn i sängen så bröt mamman nästan ihop. Och råden de fick på sömnkliniken var att de skulle bli ÄNNU hårdare. Uppmuntrade man barnet och gosade lite med det, så skulle det fortsätta skrika efter mamma och inte ge sig. Runt 3 timmar tog det på kvällarna innan hon somnade.

Skulle vi göra samma sak med Tuva så skulle det tamigtusan ta bra mycket längre tid. Hon är ju envisast i världen! Men vi lägger ju oss där med henne, läser två böcker medans hon äter välling och sen smyger man upp när hon somnat. Och hon vet ju att vi gör det, för hon vet ju att vi sover i våran säng om nätterna.

Så varför var det ingen som sa åt dem att göra så? Varför var barnet tvunget att somna själv när det uppenbarligen inte fungerade? Nu var hon ju så pass liten fortfarande också. Viserligen så hade de en lillebror också, men de var ju ändå två vuxna personer.

Det blev ju aldrig bättre för flickan, och föräldrarna som hade de där 3 timmars slitet varje kväll + att hon vaknade upp och gick i sömnen några gånger per natt höll ju på att gå under. Det sista jag såg så berättade mamman att hon trodde inte att de skulle fortsätta att vara tillsammans för att det här med sömnproblemen gått ut så mycket över deras förhållande.

Så varför lägger man sig inte bara ner med barnet när det ska sova när det är så mycket som står på spel?

Crazy, crazy.

Vi har ju testat lite med olika metoder när det vart som värst med Tuvas sömn. Och jag har ju förstått att om barnet lär sig att somna själv, så kommer det att kunna somna om själv på natten också. Men om det liksom inte går? Då har man ju inget annat val. Och nu har vi ju kommit in i något som fungerar bra för oss ändå. Bästa metoden är ju ändå den som gör både mamma, pappa OCH barn nöjda. Så nöjda som det går åtminståne.

Vi ska någongång ta tag i projektet att lära Tuva somna själv. Någon gång då vi är mentalt laddade för det och ORKAR. Men fram tills dess så övar vi på det på dagtid. Steg ett var att hon skulle somna själv i vagnen (så man slipper de där halvtimmesprommisarna), och det lärde hon sig nu i slutet på sommaren.

Idag så la jag henne i hennes säng och la fram böcker, nu efter en halvtimme så har det tystnat där inne och jag misstänker starkt att hon sover. Hon hade höglösning och konsert där inne alldeles nyss så… ;-)

I onsdags så frågade Erika hur vi ORKAR med att springa upp flera gånger per natt då deras katt har börjat väcka dem på nätterna nu. Men grejen är ju den att man faktiskt orkar, och att man vänjer sig! Visst, jag har vart dödstrött och på allvar (jag skojar) funderat på att börja med knark både till mig och Tuva (uppåt för mig och nedåt för Tuva ;-) ). Man har gått till bvc och gråtit för att man ALDRIG får sova, och det enda man får tillbaka är en folder om ”5 minuters metoden”. Som tur är så går ju det värsta över under första året. När man måste vyssja, vagga och skumpa nätterna igenom.

Och faktiskt så känns de där nätterna bara som någon avlägsen mardröm nu. Man glömmer snabbt. Och hur jobbigt den än må vara så är det i slutändan värt det 100 gånger om. Lätt! ♥

Vid ca 2 veckors ålder så började hon sova i egen säng, kanske hade allt vart betydligt lättare om vi hade haft henne hos oss i våran säng. Men vi ville ha henne i egen säng. De SKA ju rent teoretiskt sova bättre om de sover i egen säng.

Nej, det här inlägget vart ju bra mycket längre än planerat och nu hör jag snarkningar innifrån Tuvas rum. Hon somnade själv utan minsta rop på mig eller minsta lilla tillstymmelse till gråt. Härligt.

Hörs!

6 thoughts on “Ett långt inlägg om barn som inte sover

  1. Man gör som man själv vill eller hur …..och ni har väl inte blivit sämre människor som sovit hos oss till ni själva ville ha egen säng……..mysigt med en varm go unge i sängen och det är så gott att snosa innan man somnar och när man går upp………Du vet vad jag sagt Sara !!!! När dom blir tonåringar får man dom INTE UR sängen !!!!!

  2. Hej Gumman! Som du själv skriver.. Varför ska man sluta med nått som fungerar? Att ni ligger med Tuva i hennes säng tills hon somnar är väl inget dumt alls!! Den som säger det är dum tycker jag.. Alla mina vänner ligger med deras barn tills dom somnar & det är många som har sina barn i deras sängar & det är ABSOLUT inget fel med det.. Man ska göra det som man själv känner är bäst för barnet & för sig själv så klart! Jag tycker att du verkar vara en helt fantastisk mamma & din kille verkar vara en underbar pappa.. Ni ska en stor eloge som pallar! Stor KRAM <3

  3. Förstår att det måste vara skitdrygt att aldrig få sova!
    Vi har oxå hafrt problem med William och hans sömn. Men nu går det faktiskt jättebra. Däremot har han ju nättskräck ibland men de ska ju växa bort.
    Vi ligger oxå med honom tills han somnar, i vär säng, sen bär vi över honom och när han vaknar kommer han till oss och då somnar han om direkt (inte under inskolningen men det är ju annat)
    Lillebror däremot har vi från början bara lagt i hans säng och han har ALDRIG sovit i vår säng
    Gick ju inte när han var spädbarn eftersom W sov i vår säng då…
    Så han har fått den hårda skolan från början. Somnar själv oxå. Sååå skönt!

    Nej nå 3timmars läggning bara för att vill man ju inte ha

    /Johanna (malin)

    • Tuva har också haft nattskräck i perioder, men nu var det länge sen. Jätte läskigt när de får det tycker jag! Gick ju inte att trösta och hon pekade och verkade rädd för något som inte fanns. Helt livrädd! Och sen när man lyckats väcka henne så förstod hon ingenting utan tittade bara jätte konstigt på oss och undrade varför vi väckte henne för. Haha!

      Skönt att höra att det kan bli annorlunda med nästa barn! Jag och Simon är ju typ lite rädda för att skaffa ett till för det känns ju som att vi har lite anlag för att få barn som inte sover på nätterna. Och ska vi orka börja om från början? Och dessutom ha en till?

      Ha det fint!

  4. Max och William skiljer sej som natt och dag på sömnen. Max lägger vi i sängen med en vällingflaska och så somnar han själv!
    Klart han kan trilska några gånger men det är bara att lägga honom ner och ge honom napp/flaska ett par tre gånger så somnar han.
    Lovade mig själv att jag aldrig skulle börja vagga honom, sitta bredvid honom. Och det har verkligen funkat
    Låter kanske hemskt men det är ABSOLUT inte så att han skriker sej till sömns.
    Vi var oxå jätteoroliga över just sömnen, var ju så att man hade ont i magen.

    Hoppas ni haft en bra helg med mkt sömn! Kram

    • Ja, jag tror att det kanske är lättare med andra barnet då man är mer van och inte kan skämma bort det på samma vis. Men härligt att det fungerar så bra!

      Vi har faktiskt fått ganska mycket sömn, hon har bara vaknat en gång per natt både lördag och söndag. SÅ skönt! :-)

      Ha det fint! Kram

Lämna ett svar till Mamma Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *