Idag var det gympastart för Tuva igen. Det blir hennes 6:e termin för Uppsalaflickorna! Inte så tokigt när man bara är 5 år. :-)
Men som vanligt så sliter jag mitt hår och tänker ”VARFÖR GÖR JAG DET HÄR FÖR?!?!” innan vi kommer iväg i sista sekund till gympan. Ja, varför jag gör det är ju för Tuvas skull. Så klart, hon vill ju så gärna! Men ändå ska det vara SÅ SVÅRT att komma iväg! Hon varvar mellan att vara super uppspelt och bara toka till att bli apatisk och fastna i sin egna värld. Och jag tjatar, hotar, påminner, tjatar, hotar, påminner, försöker hjälpa, tjatar, hotar och till slut skriker ett par gånger för att kunna få henne att:
1. Gå ut ur bilen.
2. Gå in.
3. Ta av sig ytterkläder och skor och ställa upp skorna/hänga upp jackan (det kan jag glömma).
4. Sätta sig att äta.
5. Tvätta av sig.
6. Kissa.
7. Klä av sig.
8. Klä på sig gympakläder.
9. Klä på sig ytterkläder och skor.
10. Gå ut ur huset.
11. Sätta sig i bilen…
Varje moment kräver tjatande x 10, hot x 3, 5 påminnelser och 2 ”MEN TUVA LYSSNA!!!” skrik.
Alltså jag förstår inte! VARFÖR ska det vara så svårt, när man så gärna vill åka? Nämner jag att vi inte ska åka blir det stora tårtar stört in på sitt rum och gråter så att fönsterrutorna skallrar. Och ja, den här gråååååååten också.
Älskade ungen sätter sin mammas tålamod på prov… ♥
Men det som stör mig mest i allt det här är ju att jag vet att hon faktiskt kan vara jätte duktig och stor. Ofta kan man ju tro att hon är mycket äldre än vad hon är för att hon kan vara så duktig och hjälpa mig.
Alltså tolka det här inlägget rätt nu också, jag älskar ju Tuva oändligt mycket och skulle inte byta henne mot något. Och jag är otroligt stolt över henne! Älskade, älskade Tuva skruva.
MEN, kan det inte bara få vara lite lätt och gråtfritt någongång? Bara en? Gråt, tjat, och bråkfritt?