Egentligen så började det ju onsdagen den 12:e oktober då vi fick åka in på kvällen för mina förvärkar (en hade gjort galet ont och då ringde vi upp, förvärkar hade jag ju mycket hela tiden). När vi kom upp så hade jag värkar var 5:e minut ungefär, men de var lite oregelbundna och väldigt ojämna i styrka. Men jag var öppen 3 cm och ”tappen” var bara ca 0,5 cm. Så vi fick åka och äta eftersom vi inte hunnit det och sen komma tillbaka, då fick jag bada och lite värmekuddar mot smärtan (haha, smärta! Om jag hade vetat då hur det skulle kännas sen…). Senare på kvällen så hade det inte hänt så mycket mer, öppen 3-4 cm och tappen var nästan utplånad. Så de ville inte skicka hem oss utan jag fick bricanyl, morfin och sömntablett för att kunna sova. På morgonen efter så var värkarbetet helt avstannat och vi fick åka hem och vänta på att det skulle komma igång igen. Moster Linnéa spenderade natten med Tuva.
Lördagen den 15:e tyckte jag att jag haft så mycket sammandragningar igen, och att de började komma mer regelbundet. Så vi åkte in på en koll på eftermiddagen när vi ändå hade barnvakt i form av storasyster Malin, väl inne så avstannade värkarna igen och undersökning visade på samma status som tidigare. Blä… Jag trodde ju att det var på gång! Kändes som en evighets lång väntan…
Natten till tisdagen den 18:e sov jag katastrofalt med massvis med förvärkar, dock inga regelbundna. Ända sen vi var upp första gången så hade jag en sån oro i kroppen också, så jag hade väldigt svårt för att vila och ta igen mig på dagen. Tänkte väl att om jag städar, grejar och donar så kanske jag kan ”jobba igång” det.
Natten till onsdagen den 19:e vaknar jag vid 04 av riktigt kraftiga förvärkar som kommer var 10:e minut. ”Tjoho! Regelbundna värkar!” tänkte jag. Sen sov jag inte mer den natten. Under dagen så mådde jag så där, tyckte att värkarna var lite så där, men Simon fick vara hemma från jobbet (kändes inge kul att han skulle haft 1 timmes bilväg hem…). Jag laddade inte för fem öre, drack mest kaffe och åt lite halvdant. Var snudd på deprimerad bara över att min kropp förmodligen bara håller på och lurar mig en gång till. Kanske därför som jag ”trotsade” genom att inte ta den på allvar…
Iallafall, efter lunch så ringde jag upp till förlossningen och berättade hur det låg till. Hade kommit lite blod, värkarna låg på runt 10 min och bebisen hade blivit mycket lugnare i magen senaste tiden. Jag kände ju sparkar om jag puttade igång bebisen, men annars så hade han ju vart väldigt livlig. Så vi åkte upp för en koll medans Tuva var på dagis.
Där visar det sig att jag har värkar var 10:e min ungefär och att jag nu är öppen 4 cm och tappen helt borta. Så det hade hänt lite! Vi fick rådet att kanske åka och äta men att hålla oss nära förlossningen och komma tillbaka om högst ett par timmar.
Vi åkte hemmåt, handlade på vägen (jag satt i kvar i bilen…) och hämtade hem Tuva. På väg från förlossningen så började värkarna bli mycket kraftigare och komma var 7:e minut. Nu gjorde de riktigt ont! Så vi bestämde med lillasyster/moster Linnéa att hon ska komma till oss vid 18.00 för att ta Tuva så vi kan åka in igen.
Vid strax efter 17.00 så ändrar allt sig, helt plötsligt så kommer värkarna med bara någon minuts mellanrum helt plötsligt! Jag kan inte äta och har super ont. Ajajaj!
Så vi panik ringer efter Linnéa som får skynda sig hit och vi åker in till förlossningen.
Resten får ni läsa i del två, nu ska jag ta hand om min lilla korvis här hemma. ♥
Åh det är så spännande och fascinerande att läsa/höra om förlossningar! Återvänder hit och läser med spänning del 2:-)
Tycker de är så spännande att få läsa andra mödrars upplevelse av förlossningen. Din förlossning är väldigt lik min första med lilla R. Då var jag också många dagar in o ut på bb, fast med högt blodtryck. Ska bli spännande o läsa del 2, hoppas ni myser ordentligt nu! KRAM
Instämmer med damerna ovan.
Vill läsa resten sen när du har tid :).
Kram till er