Eller hur är det man brukar säga?
Aslan (katten) förvann i onsdags för en vecka sedan. Han är verkligen en utekatt och är ute mycket, han får komma och gå som han vill dag som natt och ibland kan han vara borta länge så det dröjde till torsdagkväll innan vi kom på det.
Sen har vi ropat, letat och pratat med grannarna. Men ingen hade sett till Aslan trots att han tydligen hänger minst lika mycket hos grannarna som hemma. ”Han är ju så gosig och kelig”. När helgen gått så blev vi oroliga på riktigt och tänkte att nu är han borta för alltid.
Alltså, den där katten kan driva mig till vansinne. Han kan vara så fruktansvärt dryg och han ger sig aldrig! MEN, åh, så man saknade honom nu när han var borta. Han är ju bra fin, snäll och lätt att ha och göra med ändå. Världens snällaste katt som låter barnen misshandla honom utan att ens ge så mycket som ett litet rivsår. Och så gosig! Dessutom så är han väldigt lätt att ha och göra med. Inne sover han mest (om han inte drygar sig), är ute mycket, går inte på låda (alltså han gör sina behov ute) och äter bara torrfoder (han tycker inte om blötfoder och jag hatar lukten av blötfoder så det är ju tur). Han gillar inte ens våran mat så han låter alltid den vara. Tacosås (!) och tejp (!!) är det enda som han verkar tyckar är smaskens utöver torrfodret.
Våran fina Aslan. ♥
Igår kom han hem tillslut. Så glada vi blev!
Han var inlåst i en av grannarnas bod. Misstänker att det numera är råttfritt därinne för han var inte vidare hungrig för att ha vart borta nästan en vecka…
Och nu har jag lovat mig att inte irritera mig så värst på honom, han är ju faktiskt världens bästa Aslan ♥ och jag vill aldrig att han försvinner igen.