>
Eller inte. Om inte paradiset är just här hemma i lägenheten alltså. Men om det skulle vara så, ja, då skulle man ju bli aningens besviken…
Alltså, jag har inte vart med om någon sjukdom som gjort mig så här däckad sen jag gick i gymnasiet och fick körtelfeber mitt under alla studentskivor. Jag brukar ju köra på att först förtränga att jag blivit sjuk, och sen när jag väl insett det så brukar det ta max några dagar innan jag är på banan så pass att jag kan jobba åtminståne.
Det dumma var väl att jag körde på förträningsmetoden aningens för länge. Jag kände ju mig krasslig redan i torsdags och började käka ipren då. Sen körde jag på! Jag kunde ju inte bli sjuk heller eftersom Simon åkte på fredag eftermiddagen (efter att vi skrivit kontrakt på HUSET!!!) och kom hem på eftermiddagen på söndagen.
Sen vet man ju vad doktorn säger redan innan man ringer "Det är ett virus, inget vi kan göra, ring om det blir värre, men då finns det fortfarande inget vi kan göra, ring 112 om du håller på och dör istället, men där är det fullt, och minst 15789 timmars väntetid för de har bara en halv läkare där. Så behövder du dö så är det bara att lägga dig ner och göra det."
Men, ja ja. Det känns redan som att den här bloggen borde byta namn från "Saras sjukdommar" istället för "Saras liv".
Så slut pratat om sjukdommar nu. Jag låter er veta när jag är frisk igen istället.
God morgon!