Första året utan mamma

Idag så är det precis ett år sedan den där dagen då jag mötte en ambulans på vägen hem och tänkte ”tänk att man ska behöva vara orolig för sin mamma så fort man ser en ambulans”, men sen viftade jag bort tankarna och åkte hem och åt mat. När jag sen kikade på telefonen så såg jag att jag hade massa missade samtal från familjen på telefonen och när jag ringde upp så fick jag höra att mamma behövt åka upp akut efter att ha börjat hosta blod, men det var säkert ingen fara och vi skulle få höra mer så snart läkarna berättade hur det gick under operationen.

Så jag och min storasyster bestämde oss för att gå ut på en promenad, och precis efter att vi skildes åt och innan jag hann komma hem så ringer Malin igen och säger att vi måste åka upp. Pappa har ringt och det hade inte gått bra med operationen. ”Kan du köra?” undrar Malin, och självklart tycker jag som inte alls förstår allvaret.

Väl uppe så möter vi upp syskonen som bor i stan och går upp på central intensiven där mamma ligger nersövd. Den bilden av henne kommer aldrig försvinna. Så liten, gul och i respirator. Vi får sätta oss runt henne och jag och Malin hamnar vid fotändan. Sköterskan tog bort filten för hennes fötter för att vi också skulle få känna henne fast vi inte satt uppe vid huvudet och armarna. Men vi tyckte bara att det blev så fel, mamma gillade ju inte att man tog henne på fötterna! Så vi la över filten igen och ungefär i samma veva säger sköterskan ”Det är nära nu.” varpå jag svarar ”Vaddå nära?!”. Trögast i världen förstod ändå inte. Fast vi var där vi var, fast mamma såg ut som hon gjorde.

Och jag har fortfarande så svårt att förstå! Det känns så snopet och fel. Min busiga, spralliga mamma. Hon passar inte att vara död.

Idag dessutom, på vägen hem, i precis samma tid som för ett år sedan, så möter jag en ambulans i samma rondell…

Dagen idag har spenderats med att jobba och sen racerfart hem för att skjutsa Tuva på sin aktivitet, och när hon var där passade jag på att åka till mamma och sätta blommor och tända ljus. Sen när Tuva var klar så åkte vi hem till pappa och fikade tårta.

Största trösten någonsin är min fina stora familj. ♥

img_9243

Så, nu har vi alltså klarat av första året. Och alla ”Första gången utan mamma”, så då kör vi på med ”Andra gången utan mamma”…

Jag vill inte dö!

Fy, stackars lillpojk har börjat drömma mardrömmar på nätterna. Tuva drömde ju mardrömmar från att hon föddes ungefär, hon verkar brås på mig där, men Isak har börjat precis nu. Inatt vaknade han och skrek i panik ”Jag vill inte dö! Jag vill inte dö! Jag vill inte dö!”. Undrar vad han drömde då.

Han har ju mycket funderingar kring döden nu, det kom mycket efter att mamma dog och han såg mig ledsen, sen begravning, urnsättning och alla gånger vi vart och tänt ljus på graven. Så döden har ju vart närvarande under senaste året och det är inte konstigt att han börjar fundera kring det.

Jag drömde också mardrömmar inatt, men de var av lite annorlunda karaktär. Jag drömde att jag åkte på skidresa med pappa och när vi kom fram så var det perfekta spår, men jag hade GLÖMT MINA SKIDGREJER. Huvva! ;-)

_MG_1683

Mormor och Isak

Annars sen sist så har vi hunnit med att fira nästa 33 åring i huset och spenderat helgen i Söderbärke. Men nu är vi taggade på sportlovsvecka som innebär jobb för mig och Simon, förskola för Isak och två olika dagläger för Tuva.

Fästmö & Fästman

1 maj 2015, när vi var på hotellrummet i Nice så gick Simon ner på knä och friade. ♥

IMG_9142.JPGFirar förlovning på stranden i Nice. ♥

Jag sa så klart ja, även om jag var väldigt chockad. Hade nog tänkt lite att vi skulle bli ett sånt par som inte gifter oss eller förlovar oss. Vi har ju liksom inte kommit till skott på 9,5 år och ändå skaffat villa och två barn tillsammans. :-)

Då hade Simon köpt en tillfällig ring åt mig, så skulle vi välja ringar tillsammans sen. Och det var ju inte det lättaste! Vad ville jag ha egentligen? Annars brukar jag inte fundera så mycket, det går ju alltid att ändra sig och byta ut. Men den här ringen kommer jag ju förhoppningsvis att ha hela livet. Efter mycket funderingar så landade det till slut i att vi valde de här ringarna:

IMG_6189.JPGInte så matchande, men sak samma! Vi är väldigt glada och fick ringar som vi trivs med båda två. ♥ Jag ville dock skriva in ”Fan vad nice” i ringarna, men det fick jag inte. Jag fick bara ta med Nice.  Haha!

Så nu börjar det pratas bröllop… Än så länge så har vi inte kommit så mycket längre i planerna än så. Vi vet typ hur vi skulle vilja ha det, men jag är också lite splittrad. Saker som var oviktiga förut har blivit väldigt viktiga nu efter att mamma dog. Så jag känner mig väldigt splittrad i hur jag känner att det ska bli, samt att jag så klart är väldigt ledsen över att mamma inte kommer att kunna vara med. Jag har liksom aldrig tänkt tanken att någon kanske inte ska kunna vara med vid viktiga händelser i mitt liv, man tar ju för givet att de ska finnas kvar.

Mamma saknas mig något så enormt just nu.

Back from Rhodos!

Nämen, helt plötsligt så hamnade bloggen på lägsta prio igen. Jag hade lite väl mycket för mig veckorna innan flyget skulle gå mot Rhodos v25. Nu hoppas jag dock på att det blir en lugn nervarvning innan jag går på den riktiga semestern om tre veckor.

Men ja, jag orkar inte riktigt gå in på hela resan nu, men vi har alltså vart på Rhodos med Simons familj för att fira att farfarn fyllde hela 60 år! Jätte mysigt, härligt och otroligt välbehövligt för hela lilla familjen. Vi bodde på ett stoooort hotell som hette Sunwing Kallithea beach (tydligen där någon Sune film spelades in? Måste kanske kika in den nu. Haha!)

Här kommer bara ett litet urplock med bilder från veckan som gått, jag har inte hunnit kika på alla nästan 500 (!!!) bilder ännu.

_MG_0307På väg ner på beachen!

_MG_0298Isaks hår blev extrem lockigt av allt bad. Så sött!

_MG_0249Jag och Tuva älskar att bada i havet! Vattnet var sjuuuuuukt klart.

_MG_0229Badtjej!

_MG_0209Någon var rätt nöjd över sin Dusty… :-)

Sen är det ju det här med mamma. I vardagen så hinner jag inte sakna så mycket, det är liksom när det blir lugnt som sorgen kommer över en. Och lugnt är det ju sällan i mitt liv. Men nu så, när man åker iväg, och hinner fundera. Jag var så många gånger på väg att skicka iväg sms och mms och så kommer man på att det inte går, och hjärtat brister. Jag saknar min mamma något fruktansvärt. När blir det egentligen lättare? Jag vet ju att jag inte får tillbaka henne, så jag vill vara ledsen och sen gå vidare. Men det är otroligt svårt.

På återseende! (Vilket menas snart, hoppas jag.)

En jobbig morsdag

IMG_9701.JPGMamma, storasyster och jag på min dopdag. ♥

Idag blev det så otroligt påtagligt att mamma inte finns med oss längre. Och jag var som vanligt helt oförberedd. Mamma har ju alltid bjudit in till morsdagfika och eftersom vi är ett gäng kids så har det ju alltid blivit ett riktigt firande. En fin tradition tycker jag!

Idag så åkte Simon till USA väldigt tidigt på morgonen så så mycket firande av mamman här hemma blev det inte heller och då blir det fruktansvärt tomt. När det liksom inte blir någonting alls. Och vädret har ju vart riktigt kasst. Kallt, blåsigt och regn bitvis.

Trött har jag vart också. Sjukt trött. Tyvärr kan jag nog inte ens skylla på att jag var på 18-årsfest igår. För jag drack en öl och åkte hem vid 21. Haha! Den här partyprinsessan har lagt av sig totalt… ;-)

Men det är så otroligt svårt med sorgen efter mamma. Det känns inte alls som att hon är borta. Begravningar, urnsättningar och allt det där känns mer och mer som dåliga mardrömmar. Jag kan liksom inte förstå att JAG har en mamma som är död. MIN Mamma är DÖD. Det känns så fel!

Mest i livet så är det ju så otroligt mycket att göra och tänka på. Fullt ös, och jag hinner liksom inte ens med att tänka de tankarna som jag vill, och då hinner man ju inte fundera så mycket på hur ledsen man är för att mamma är borta. Visst, det ploppar upp, och vi pratar ju mycket om det, men inte så där på djupet. Och det tycker jag är skönt. Jag tycker om att ha ett liv som det händer mycket i, och jag känner stor tröst i att livet rullar på! Vi har så många projekt i huset på gång också, i fredags valde vi golv och snart är det dags att beställa nya köket och riva det gamla… Och sen kommer det rulla på med allt annat. Och så förlovning, planer kring bröllop, allt med barnen, träningen, trädgården, jobb, att hinna med annat kul och ja… Mitt liv just nu.

Men sen kommer såna här dagar, när man liksom knockas och bara blir så trött och orkeslös.

Men så måste man ju tillåta sig att få bli så också. Imorgon kör en ny vecka igång igen! Och det är ju inte direkt så att jag vart helt sysslolös idag, jag har fixat i trädgården, Tuva har vart på fotboll, hängt en sväng hos Britt och en hos Pappa, storstädat och tvättat 17 maskiner tvätt.

Ärsch snurrigt inlägg. Egentligen ville jag bara säga att jag saknar min mamma så. ♥

IMG_9706.JPGSyréner och Förgätmigej i morsdagsbukett som fick trängas med ett helt gäng till morsdagsblommor. Hon är oerhört älskad vår mamma. ♥

Urnsättning och höftsnuva

Det har vart lite mycket helgen som var. Vi kickade igång kristihimmelsfärd genom att urnsätta mamma i onsdags. Känns skönt att hon är på plats, även om jag hellre hade sett henne i livet hemma så klart, med dammsugarn i högsta hugg skällandes på barn som drar in massa skit på de alltid kliniskt rena golven. Eller i stickhörnan, massproducerandes urfina babyplagg till alla bebisar hon någonsin hört om ska komma till världen. DÄR är hennes plats. Inte nergrävd i jorden. Snyft.

Torsdagen så var det fullt ös med diverse aktiviteter, och sen på natten mot fredag så vaknade Isak och hade panik ont i benet. Efter mycket om och men så fick jag honom att somna om. Men på fredagen så kunde han inte gå! Jätte läskigt! Så det blev bara att åka in till barnakuten där det konstaterades att de inte hittade något, och att vi fick komma tillbaka på måndagen om han inte blev bättre.

Och ja, han blev inte bättre så även måndagen spenderades på akuten där de inte hittade något heller. Dock kunde de utesluta en massa ”farliga saker” (enligt läkaren) efter alla tester, röntgen, ultraljud osv, så de satte diagnosen till höftsnuva. Har det inte blivit bättre efter ytterligare en vecka så ska vi åka in igen. Eller om han blir sämre.

IMG_8932.JPGIsak är ju ett väldigt aktivt barn så det känns väldigt konstigt att han inte kan gå!

För att höftsnuvan ska gå över så ska han vila. Helst sängliggande.

Hur lätt tror ni det är med en speedad 3,5-åring?! Han är helt vild hemma och nästan så att mina ansträngningar med att han ska vara lugn gör att han istället blir helt understimulerad.

Men han är vid gott mod och säger ”Jag kan inte gå, men jag kan krypa!” ”Jag kan inte gå, men du kan bära mig!”. Och just den där sista meningen är väl det som gör det lite extra jobbigt. Jag funderade i morse varför det kändes som jag hade träningsvärk i ryggen när jag inte tränat… Men men, det bästa i det hela är att lillpojk är så tapper och glad ändå. ♥

Men nu tycker jag ju att det borde lugna ner sig med allt ett tag. Kan vi inte bara få vara och landa i allt som hänt under våren nu? Mitt huvud känns lite väl snurrigt nu. Tur att man är van att vara snurrig ändå. ;-)

Nackdelar och fördelar

En sak som både är en nackdel och en fördel är att mamma var så aktiv i sociala medier och på bloggen. 

Nackdel att man påminns om att mamma är borta väldigt ofta. Bara man loggar in på Facebook.

Fördel att hon ändå finns kvar på någotvis och när man känner för att grotta ner sig så finns det minnen väldigt lättåtkomligt.

Bara som idag när jag loggade in på bloggen på första gången på länge, vem hade skrivit en av de senaste kommentarerna? Jo, mamma så klart.

 
Och hjärtat brister ännu en gång. Jag hade ju inte ens sett kommentaren… 

Kram. 

Inlägg man inte vill skriva

I mars så hade jag planer att komma igång med bloggen igen, marsmånad började nämligen hur bra som helst då jag och pappa var upp och åkte halvvasan tillsammans, och så hejade jag från sidan dagen innan då pappa åkte öppetspår (ja, han åkte öppetspår på måndagen och halvvasan med mig på tisdagen. GALNING! Haha!).

IMG_5023.JPGSnygga som få efter att ha gått i mål efter halvvasan. Haha! :-)

Vi hade det riktigt mysigt! Första natten bodde vi på en skola, och andra natten hos ett urgulligt par i Nusnäs och blev behandlade som kungar. De var även de enda som jag misstänker följde oss i spåret, för direkt när vi hade gått i mål (vi fick precis samma tid, trots en liten spurtstrid. Haha!) så fick vi ett sms av dem. Gulligt!

Men sen då. Slutet på mars.

23 mars kl. 20.50 så dog min mamma. Så otroligt ofattbart och sorgen är TUNG. Nog för att hon vart sjuk i 3,5 år, men att det skulle gå så här snabbt och att läget skulle ändras så drastiskt på bara ett par timmar hade ingen kunnat förutse. Vi trodde att hon skulle vara med många år till! Som tur var så hann vi upp till akuten och fick vara med henne när hon tog sina sista andetag. ♥

16 april så begravdes hon. Och att komma in i kyrkan och se kistan och hur fint det var kändes som att någon sparkade värsta karatesparken både i ansiktet och magen samtidigt. Men begravningen blev fin, och när hon som sjöng, sjöng ”Om” med Niklas Strömstedt så sken solen upp hela kyrkan och det kändes verkligen som att mamma var med oss. Och det kändes skönt att ha det gjort. Jag hade bävat mig för så mycket innan, och när man hade gjort det och insåg att det blev bra och att jag inte missat något så kunde man andas ut.

IMG_5164.JPG Älskade mamma, så ofattbart att du inte längre finns bland oss. ♥

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, men jag hoppas att det här var ett startskott till att börja blogga igen och att det inte dröjer lika länge tills vi hörs igen.

Kramar på er!

Migrän…

Igår fick jag migrän helt plötsligt. Väldigt otippat! Jag får det bara när jag sovit dåligt länge eller när kroppen är slut. Jag kan inte riktigt tycka att det var så nu? Visst att jag sällan sover så bra, men barnen har ju börjat sova bättre nu så…

Dessutom fick jag så kraftig migrän att huvudet höll på att sprängas trots dubbla doser ipren och jag fick panik ont i magen. Jag får ju aldrig så kraftig migrän och för mig så är det alltid symtomen som är värst, synbortfallet, domningarna och förvirringen. Bara det går över så brukar inte huvudvärken vara mer än en vanlig baksmälla. Typ. ;-)

Men igår och idag så var det som sagt helt extremt. Huvudvärken och magsmärtan höll i sig hela natten och morgonen så att gå till jobbet var ju bara att drömma om. Så fort jag fått iväg barn och sambo till jobb/skola/förskola så krashade jag i sängen som däckad och vaknade med ett ryck vid 13-tiden. Läskigt! Jag sover ju aldrig så där tungt så att jag är helt borta, jag drömmer ofta och är lite medveten. Nu märkte jag inte ens att jag hade somnat.

Jaja. När jag vaknade så kände jag mig lite överkörd men både huvud och mage var smärtfritt. SKÖNT! Och fördelen med när man fått migrän som uppenbarligen stått och lurat i bakhuvudet i flera dagar (jag har känt mig lite konstig under nästan hela förra veckan) så blir huvudet så KLART efter.

Imorgon gör jag ett nytt försök att kika igång veckan.

Hoppas att ni hade en lite bättre start på veckan än vad jag fick. ♥

For life

Jag fick hem ett så fint armband från ForLife som har en webshop (här) där de säljer armband (bland annat med mobilnummer som man kan ha på sina barn, väldigt smart!), halsband och mobilskal till förmån för cancerforskning.

Och tyvärr så är ju cancer ett högaktuellt ämne för mig

Jag har kikat på de här ”Fuck cancer” armbanden förut, men ordet cancer är ju så förbannat tråkigt så det här armbandet med texten ”for life” passar mig så mycket bättre!

20140602-140035-50435411.jpg

20140602-140035-50435193.jpg

20140602-140035-50435629.jpg

Mitt nya ”varjedag” armband! Mitt tidigare armband som jag köpte på annat håll till förmån för cancerforskning har tyvärr blivit väldigt slitet, så det här är en väldigt bra ersättare!

Gillar som sagt att det är en positiv text. ♥